errābundus
a, um, adj.
I.
wandering to and fro, wandering about (rare; not in Cic. or Caes.): odor, Lucr. 4, 692: nunc errabundi domos suos pervagarentur, Liv. 1, 29; cf. Suet. Caes. 31: naves (with dispersae), Auct. B. Afr. 2, 4: naves vagabantur, ib. 21, 3: trieris, ib. 44, 2: agmen, Curt. 8, 4, 6.—Poet. transf.: vestigia bovis, Verg. E. 6, 58.